Overkligt...
Ganska sjukt egentligen, om man tänker efter. Att jag, lilla obetydliga jag, äger en helt fantastisk och underbar häst. Att Gisela, Mats, Mathias och Marcus valde att sälja honom till just mig.
Förstår fortfarande inte hur dom kunde välja mig. Jag red riktigt värdelöst, men jag blev förälskad i Rippert direkt. Det var han jag ville ha. Varför? Det vet jag inte egentligen... Men efter första travsteget var jag förälskad. Då visste jag att det var han jag ville ha.
Han stack med mig i galoppen. Men jag kände mig trygg på hans rygg. Vi hoppade 125 första gången och det var en helt fantastisk känsla. Jag kände mig fri, att tillsammans skulle vi klara allt.
Allt blev inte riktigt som jag tänkt och trott. Jag hade noll kontroll på honom när vi hoppade. Jag satt och försökte bromsa och styra medans Rippert försökte sätta världsrekord på att springa snabbast... Men nu, sex månader och tre veckor senare, ja, då kan vi hoppa bana, rida ut, träna och mysa. Vi kan allt och med full kontroll i vartenda steg. Det är en häftig känsla. När man känner att allt bara fixar sig, gamla problem försvinner och nya kommer. Jag blir bättre och Rippert blir bättre.
Jag älskar allt som har med ridningen och Rippert att göra. Allt. Det är mitt liv och skulle inte vilja byta ut det.
Du är inte ett dugg obetydlig tokfia !
